Uppdatering från mig

Hej ni som fortfarande kikar in här! Det var ett tag sen som jag loggade in och anledningen stavas utmattning. Jag brakade helt enkelt ihop och fick snabbt en tid hos läkaren. Jag må vara envis, otålig och impulsiv men ibland tar det mig långt. I alla fall när det handlar om att se till att få hjälp, snabbt. Läkaren sjukskrev mig direkt. Jag trodde att jag på min höjd behövde lite vila i typ två veckor men läkaren såg mina symtom, och tog de på största allvar, och sjukskrev mig längre än så. Nu går jag hos en kurator en gång i veckan tills jag får tid hos en terapeut som jobbar med just utmattningssyndrom. Jag har dessutom stadig kontakt med min fantastiska läkare och jag kan inte tacka honom nog för att han fångade upp mig i rättan tid. Jag såg inte alls att det var så illa som det var eftersom jag faktiskt inte var den där blöta fläcken på golvet som de flesta utbrända är. Han sa att jag nog hade hamnat där om jag inte tagit hjälp och kört på i samma tempo några veckor eller månader till.
 
Jag kan i nuläget inte säga vad det är som satt mig i denna situation. Det vore enkelt att skylla på stress på jobbet men så är inte fallet. Jag älskar mitt jobb men tror att detta egentligen sträcker sig flera år tillbaka. Det är ju sån här jag är. Kör på i 220, vill alla väl och säger alltid ja. Vid nederlag så borstar jag av mig och kör på igen i samma tempo utan att stanna upp och reflektera och bearbeta. Det får jag sota för nu.
 
Jag hoppas att den här tiden som sjukskriven, tillsammans med vila och hjälp av terapeut, kan få mig att ändra vissa beteenden hos mig. Det krävs jobb och det är svårt att ändra invanda rutiner. Ordinationen i nuläget är vila, återhämtning i form av sådant som gör mig glad, lugna promenader (svårt att gå sakta för någon som är van att gå promenader enbart för motionens skull), god sömn (jag jobbar på det) och att vara här och nu. Göra en sak i taget och göra saker lugnt. Enkelt kan tyckas men oj vad jag kämpar. Läkaren och terapeuten säger att det krävs tid och att kroppen och knoppen så småningom kommer fatta. Jag hoppas de har rätt.
 
Jag mår ju bra av att skriva och dessutom dela med mig. Kanske är det en form av bekräftelsebehov men då får det vara så. Så länge som jag mår bra och inte känner stressen så kommer jag logga in här emellanåt och skriva av mig. Inga krav och ingen press är min nya melodi.
 
 
En fantastisk blomsterbukett kom med bud idag. Tack kära kollegor!
Allmänt | | 2 kommentarer |

Berså

Jag är så tacksam för hjälpen med tapetseringen av gudfar igår. Tack! Fondväggen ramar på något sätt in rummet lite mer och liksom delar av vardagsrum och matsalsdel. Är även otroligt nöjd med valet av tapet. Motivet är Berså av Stig Lindberg och säljs av Boråstapeter. 
 
 
Om ni tittar noga så ser ni att tapeten blir ojämn mot taket. Det beror nämligen på att vårt tak bågnar (som det ofta gör i gamla hus) och att tapeten på vissa ställen ser sne ut. Vi valde att sätta den kant i kant lodrätt med valvet på vänstersidan och följa den linjen. Därav lite ojämnt på högersidan. Men visst är tapeten snygg? :)

Att visa sig sårbar

Hörrni, det här med att visa sig sårbar på sociala medier, anses det vara okej? Jag är ju ganska så öppen med hur jag mår och är på nåt sätt glad för att jag vågar dela med mig och inte behöva brottas med det själv. Jag är inte i en bra fas för tillfället. Om det beror på  den extrema värmen som vi inte är så vana vid (man får ju inte klaga men nu börjar det bli rätt tungt) och att semestern är slut, det vet jag inte. Jag har haft ett rätt kämpigt år, både jobbmässigt och privat. Förutom en ny tjänst, som inneburit mycket stress (både positiv och negativ sådan) så har jag gått igenom några månaders hormonbehandling,  graviditet och till slut ännu ett missfall. Jag trodde jag hade bearbetat det men när jag tänker efter så blir jag tveksam. Alla misslyckade försök och missfall har satt sina spår. Inte minst av det faktum att jag efter varje avslutad graviditet istället kört på i 190 på jobb, träning eller annat projekt bara för att tänka på annat.

Jag trodde att semestern skulle få mig att varva ner och "komma igen" men den senaste veckan har jag känt mig mer stressad än någonsin. Istället har den efterlängtade ledigheten nästan fått mig ur balans och kroppen och knoppen har på nåt sätt förstått hur hårt jag har kört på under året. Är detta normalt eller är det en varningssignal? Kanske är det bara den "normala" ångesten man kan få efter sommarsemestern och att det faktiskt går över så fort man kommer in i rutiner igen. 

Jag har i alla fall avsagt mig alla sorts sammankomster i helgen och kommer istället spendera tid i hammocken med en bok. Och gosa med mina killar förstås. Imorgon förmiddag kommer min kära gudfar och tapetserar en vägg åt oss och det ska bli roligt för det är efterlängtat. Men förutom det så blir det hammocken, eller soffan om det utlovade regnet och åskan äntligen vill komma...

(null)


Allmänt | | 5 kommentarer |
Upp