Ett virrvarr av känslor

Alltså den där ångesten och rädslan, den är hemsk emellanåt. Även om jag tycker att det känns lite bättre för varje dag så kommer den senaste veckan över mig titt som tätt och jag blir ledsen och nere. Har knappt varit ute sen i måndags och jag är rädd för att lämna huset ifall jag skulle börja blöda. Idag åkte jag i alla fall med mamma in till stan för att handla och hämta hem bilen som har stått på jobbet sen i måndags. Det gick bra men nu är jag ruskigt trött och har ont i magen. På ett sätt vore det lika bra om en blödning satte igång så kanske jag slapp den där operationen på tisdag. Å andra sidan vill jag göra den för att vara säker på att allt kommer ut. Som sagt, en sjuk känsla att gå med nåt som inte lever i magen och som egentligen inte ska vara där. Och så den där känslan att det var så himla himla onödigt, som dyker upp titt som tätt...
 
Igår beställde vi en resa till Rhodos. Vi åker den 28 maj och jag ser så fram emot att få komma iväg en vecka och bara vara med mina killar och förhoppningsvis inte tänka på nåt annat än sol, bad och värme.

Nu är kattbebisarna här!

Strax innan midnatt igår födde Kajsa den första ungen. Mitt på golvet i sovrummet! Sen sprang hon in med den i min garderob på alla mina kjolar (tack för den!) och la sig där för att tvätta den ren. I morse efter åtta kom det tre till och nu tror jag att alla är födda. De är så gulliga och jag är så glad att jag fick vara med och uppleva detta. På nåt sätt skingrar det tankarna från eländet den senaste veckan och jag kan fokusera på annat som nåt så fantastiskt som kisseungar. Livet alltså. Oftast är det ju alldeles fantastiskt och det gäller att ta vara på alla härliga stunder. Nu blir nog dagarna fram till tisdag lite lättare.
 
 
Svårt att få till bra bilder i mörkret. Tre av dem är spräckliga som Kajsa varav en är lite ljusare och den tänker vi nog behålla. Och så är en svart. Kolla in ett par filmer på dem på min insta (erikatunroth) med vettja!

Fighting a battle

Läget är oförändrat. Cytoteken gör inte alls det den ska (framkalla sammandragningar så att det döda stöts ut) och igår var på gyn igen. Ännu ett ultraljud gjordes och det visade att behandlingen inte fungerat. Så det blir operation. Jag hade gärna velat ha det avklarat så fort som möjligt men fick tyvärr ingen tid förrän på tisdag. Känns som en evighet dit. Jag vill bara bli av med det här nu. En väldigt konstig känsla att gå med nåt som inte lever i min livmoder och när kroppen dessutom fortfarande tror att den är gravid. Sjukt surrealistiskt!
 
Jag gör inte mycket här hemma. Sover, gråter, tittar på SATC-avsnitt, läser bloggar, googlar ma, kramas med mina killar och kollar resor. Ni vet ju mitt behov av att åka utomlands på våren. Det behovet är större än någonsin nu. Vi hade ju inte tänkt resa detta året eftersom vi hade annat att se fram emot. Nu när läget är som det är så drömmer jag mig bort och knarkar sista minuten-resor. Tror dock inte att det blir av men drömma går ju.
 
Ja ni, det är rätt så utlämnande och nakna inlägg jag bjuder på. Kanske stör det någon men snälla, håll det i så fall för dig själv. Jag mår så mycket bättre av att skriva och dela med mig. Och jag tror att jag får så mycket tillbaka på det och läker snabbare. Jag är tacksam att jag har förmågan att prata öppet om sånt som är svårt. Att inte ensam bära bördan, typ.