Förlossningsberättelse

Jag fick ju min förlossningsjournal på posten redan två dagar efter att vi kommit hem från BB så jag tänkte att jag kan dela med mig av de bästa, men mest smärtsamma timmarna, i mitt liv. Jag tror att min förlossning hade varit rena rama drömförlossningen för många eftersom den gick så pass snabbt men själv känner jag fortfarande skräck när jag tänker tillbaka på den. Den var väldigt intensiv och jag kände att jag inte riktigt hann med i svängarna. Jag hoppas att jag kommer kunna bearbeta den så att jag kanske vågar genomgå iaf en till i fortsättningen så att Arvid kan få ett syskon. Just nu känns det iaf väldigt långt bort.
 
Onsdag 3 juli (BF)
Vid 14.30-tiden kände jag nåt som jag inte riktigt känt innan. En värk! Slemproppen hade ju gått i flera dagar så jag var väl egentligen ganska beredd på det. Och sjukt peppad! Ringde Jon och kollade om han kunde komma hem lite tidigare från jobbet. Vid tre kom han hem och vi låg och pratade lite om att nu kanske det är dags. Vid 17-tiden började det bli mer påtagligt men jag ringde ändå förlossningen för jag var så osäker på om det verkligen var värkar jag hade. Trodde de skulle kännas som kraftig mensvärk men det här var någon annan form av smärta. Barnmorskan på förlossningen sa att det lät absolut som värkar. De var oregelbundna och olika starka. Jag tog ett varmt bad och tyckte att de lindrade något och lite senare på kvällen gick vi även ut på en promenad för att jag skulle röra på mig. Fick en del ordentliga värkar där mellan smultronplockningen (haha) men kände mig ändå väldigt gott till mods.
 
När vi kom in igen så åt vi lite för att jag skulle få energi ifall det var så att en förlossning var på g. Vi gick och la oss och satte på en film så jag skulle tänka på annat men det var sjukt svårt att fokusera på nåt annat än värkarna. Vid elva-tiden så fick jag en sån nedrans värk så jag bara skrek til Jon att ringa förlossningen och kolla om vi kunde komma in. Barnmorskan sa att vi var välkomna men eftersom värkarna var ganska oregelbundna så fick vi vara beredda på att få åka hem igen. Vägen in till Växjö var hemsk! Fick flera värkar på raken och trodde jag skulle skita på mig.
 
Kom in vid 23.30-tiden och då kopplade de på mig en ctg-apparat för att kolla värkarna och de var fortfarande oregelbundna och faktiskt då inte heller så starka. När barnmorskan kände på mig så var jag dock öppen 4 cm så vi fick stanna kvar. Jag hade gjort ett bra arbete hemma tyckte hon. Jag och Jon high-fivade för att vi slapp åka hem :) Blev inskriven på förlossningen 00.30 och tog ganska direkt ett varmt bad. Så skönt!! Tog flera värkar i badet men däremellan låg jag och sjöng och var så sjukt peppad och taggad på att föda. Jon bara skrattade åt mig.
 
 
 
 Barnmorskan kom in emellanåt för att lyssna på lillemans hjärtslag med en doppler och hon tyckte de var lite för höga så hon ville att jag skulle komma upp till sängen så de kunde koppla mig till en ctg-apparat istället. Blev kopplad till den och under tiden låg jag och pratade och skrattade med barnmorskan. Fortfarande jäkligt peppad och tyckte det var en fantastisk upplevelse. Hon frågade om jag ville testa lustgasen så det gjorde jag. Kände att jag andades rätt i den på en gång och jag fick mig ett litet rus. Efter en stund så ville barnmorskan sätta en skalpelektrod på lillemans huvud istället för att få bättre mätvärden och då skulle även vattnet gå. Jag tog lustgas under tiden för att slappna av och när vattnet gick så blev det alldeles varmt. Jag var helt borta och sa till barnmorskan och undersköterskan att vattnet gått och att de nog måste torka. Haha. Nu var klockan 02.20. Lilleman hade bajsat i magen så fostervattnet var mekoniumfärgat. Barnmorskan kallade därför på läkaren så att de kunde ta blodprov på bebisen, från hans huvud. Här var jag skräckslagen för jag var så rädd för att han mådde dåligt. Proverna var dock bra.
 
 
Därefter gick allt väldigt snabbt och det är nu jag tycker skräckscenariot börjar. Värkarna blev alltmer påtagliga och gjorde djävulskt ont. Jag ville inte ha lustgasen för jag tyckte att jag försvann bort och inte var närvarande så jag tog en del värkar utan lustgas. Tills det inte gick mer. Då skrek jag efter epidural men svaret från barnmorskan blev "- Det är försent Erika, du är öppen 8 cm". What! Jag tog en del värkar stående på knäna men det var hemskt. Sen ville jag ta några värkar när jag stod med gåstolen. Barnmorskan tyckte nog inte det var en superbra idé men jag fick min vilja igenom. Jag kom ihåg att jag tänkte att då kan jag ta mig därifrån bara jag kommer upp till stånde. Haha, yeah right! Värkarna gjorde mig totalt orörlig och jag skrek i lustgasmasken.
 
Vid 04.00 får jag mina första krystvärkar och fy vad obehagligt. Jag trodde jag skulle skita på mig och fattade knappt att det var lilleman som ville ut. Jag tog i för kung och fosterland men kände knappt att lilleman kom nån vart. Barnmorskan, undersköterskan och läkaren hejade på mig och hjälpte till så gott de kunde med att tänja (AJ!) men han stod stilla (kändes det som). Här hade jag riktig jäkla panik och trodde helt allvarligt att jag skulle dö. Jag grät och bad läkaren att "snälla snitta mig jag orkar inte mer!" Fick dock till svar att det gör jag visst det och skulle fortsätta krysta. Efter en krystvärk så hör jag de nämna både klipp och sugklocka och jag blir livrädd. Jag viskade till Jon att han var tvungen att få de att förstå att jag skulle inte överleva en minut till och att han måste få de till att snitta mig. Jon var i detta toppen och peppade, tröstade och sa hur duktig jag var.
 
I nästa värk lägger de bedövning och klipper (känner inte ett dugg) och sätter en sugklocka pga hotande syrebrist hos lilleman. Jag krystar och krystar och i sista krystvärken (klockan 05.03) kommer Arvid ut i ett enda svep. Han skriker till men det uppfattar inte jag och läggs på min mage. Min första tanke var att han var riktigt hal och grå och jag kan inte riktigt ta emot honom av chocken som kom. Det enda jag tänkte var att smärtan var borta. Han har navelsträngen två varv runt halsen och barnmorskan lossar den snabbt och ber sen Jon klippa navelsträngen. Kommer ihåg att Jon darrade på handen och tänker att det ser segt ut. Barnmorskan tar Arvid på en gång och ber Jon hänga med till läkarrummet. Där får de massera bebisen och suga rent från fostervatten. De sätter även ett motstånd som han ska andas mot. 
 
Kvar ligger jag i förlossningsrummet och har ingen aning om hur Arvid mår. Jag gråter om vartannat och vill bara ha lilleman och Jon hos mig. Efter en stund kommer en sköterska som blivit skickad av läkaren för att berätta att allt är fint med Arvid men att han behöver lite tillsyn. Under tiden tar de ut min moderkaka och syr det som de klippt. SEN äntligen kommer Jon med det finaste lilla knyttet som någonsin skådats. En liten Arvid (för visst är det en Arvid!) ligger helt perfekt nedbäddad i filt i Jons famn och tittar storögt på sin pappa. Jon gråter och jag gråter. Vi har blivit föräldrar ♥ Läkaren kommer och berättar vad de har gjort och varför och så grattar hon till vår lilla Arvid, som hon tycker är ett fint namn och att hennes son också heter det :)
 
 
 
 Vi får bekanta oss en stund med Arvid innan han mäts och vägs. 2992 g tung och 51 cm lång. En helt perfekt fin pojke! Vi ringer föräldrar och syskon och allt känns sjukt overkligt. Är detta vårt underverk? Vår bebis som vi längtat så oerhört efter ♥
 
 
Frukostbrickan kommer in (jag är så in i dödens hungrig!) men tyvärr får vi inte tid till att äta upp då de behöver rummet. Tycker kanske att de kunde erbjudit oss att ta med den till BB men det missades nog. Jag hade gärna velat sätta upp en blå knappnål på tavlan med men det tillfrågades aldrig heller. På BB så fick jag ett dubbelrum tillsammans med en annan tjej som skulle "checka ut" på förmiddagen, och Jon blev mer eller mindre hemtvingad att åka hem och sova. Det var jättejobbigt. Men han åkte hem några timmar och kvar låg jag mer eller mindre skräckslagen med en liten försvarslös pojk som jag kollade varannan minut så att han andades. Jag hade hemska eftervärkar och så sjukt ont mellan benen så jag kunde inte ta mig upp ur sängen själv. Vid två-tiden kom Jon tillbaka och vi grät av lycka att vara alla tre ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Arvid, Gravid | |
#1 - - Tessa.:

Åh här ligger jag med min babyblues och bara grinar!! Vilken berättelse, så underbart att Arvid äntligen är hos er ❤❤

Svar: Fy för den där babybluesen. Hoppas den försvinner fort från dig. Stort grattis till dig med gumman. Det skiljer inte många dagar mellan våra pojkar <3
Erika- mamma till Arvid <3

#2 - - Karin:

Wohoo!! Fasiken vad grym du är! Bra jobbat!! :)

Jag förstår att det måste ha känts ordentligt jobbigt med värkarna sista timmarna.. dom sista cm som ska öppnas är intensivast i värkarbetet, upplevde jag. Nu fick jag iofs EDA.. men jag kan tänka mig att det måste ha känts rejält för dig och att du fick en upplevelse av att inte "hänga med".. det gick ju väldigt fort.

Men visst är det ändå en mäktig och fantastiskt händelse.

Svar: De sista två centimetrarna var hemska! Sen hade jag inte full styrka i lustgasen heller (50/50) för jag var rädd för att må illa av den. Så jag tror knappt att den gjorde vad den skulle.
Det var en häftig upplevelse men jag tror att jag har lite att bearbeta :S
Erika- mamma till Arvid <3

#3 - - T:


Bra skrivet och modigt att läsa förlossningsberättelsen så nära inpå, för mig tog det ett halvår innan jag var redo.

jag körde krystvärkar i 7 h(dottern låg tydligen lite fel och tryckte på så att de kom) varav de sista fem var utan bedövning, ONT! Förstår hur det kändes och tillsammans med andra problem var det hela en traumatiskt upplevelse som jag där och då inte ville uppleva igen. Nu, snart tre år senare börjar jag lite smått fundera på om jag vågar ge mig på det igen.. ;)Tur tiden gör sitt! :)

Svar: Förlossningsjournalen var lite otäck att läsa. Även om det inte står så jättemycket i den. Men panik hade jag! Men va, 7 timmar?! Får man ens krysta så länge? Förstår att det var sjukt obehagligt för dig. Jag håller tummarna för syskon för er :)
Erika- mamma till Arvid <3

#4 - - Anna:

Även om jag kommer ihåg att det var en lite väl omtumlande upplevelse, kan jag inte låta bli att samtidigt bli lite taggad inför en ny när du berättar om din, för det är ju ändå ganska häftigt alltihop. :) Nu har jag ju dock åkt på två större bakslag på den fronten, det sista nu i våras, så jag vet inte om det är meningen riktigt.

Men men. KUL för er att uppleva allt det där med en liten. Jag har full förståelse för att alla inlägg handlar om honom, för det är ju mittpunkten just nu, inget annat är viktigt eller intressant, så tänk inte på att du måste underhålla oss läsare! Jag är övertygad om att flertalet fortsätter att läsa och så får du nog lite nya läsare på köpet som mer än gärna följer någon annan som också har en nyfödd. :)

Svar: Fy vad trist med dina bakslag (?). Jag håller tummarna att det går vägen för dig till slut. Det var en häftig upplevelse men jag kan ärligt säga att jag är osäker på om jag kommer göra det igen. Har lite att bearbeta märker jag. Kram!
Erika- mamma till Arvid <3

#5 - - Patricia:

Den där chocken och paniken när barn och man lämnar rummet förstår jag helt! Alex fick klippa navelsträngen och det enda jag sade skit i det ta henne här ifrån för hon var likblek och blå! Sen låg jag där med bm för att få ut moderkakan. Jag kan lova att det släpper den där chocken, dock återfår jag den så fort jag kollar på bilderna från förlossningen! För man ser hur blå hon är :-(
Kram!

Svar: Usch ja, det var hemskt! Jag visste ju ingenting om hur det var med honom. MEN det gick bra och det är ju det viktigaste :) Kram!
Erika- mamma till Arvid <3

#6 - - jasmin:

GRATTIS!! :) Gud så spännande! Vilken liten sötnos <3

#7 - - sandra - blivande 3 barns mamma <3:

Vilken spännande berättelse. Hände mycket där på en gång kändes det som men va skönt att det gick bra och att ni alla mådde bra.
Va fin han är och jätte grattis till er päron :)

Svar: Tack! Ja det var intensivt, men klart värt det alla gånger ;)
Erika- mamma till Arvid <3

#8 - - mariekarolina:

Grattis, så söt liten Arvid!

#9 - - KNULLAMIG:

NAAAW så SÖÖÖÖT unge<3

#10 - - Spessartin:

Stående eller knästående var ingen höjdare för mig heller. I och för sig tog jag värkarna stående här hemma mot bord eller dörrpost. Var öppen nästan 8 cm när vi väl kom till sjukhuset. Häftigt att ha gjort så myckeet hemma, det gjorde mig glad.
Jag fattade inte när jag skulle krysta, tyckte jag andades så bra genom värkarna, så att jag skulle göra nåt och inte bara andas genom krystvärkarna tog ett tag att fatta. Sen jäklars!

Svar: Åå jäklar, 8 cm?! Bra jobbat!! Tyckte med det var svårt att veta att krystvärkarna verkligen var krystvärkar.
Erika- mamma till Arvid <3

#11 - - Tina:

Jag blir alldeles rörd! Minns min egen förlossning för fem år sen och blir otroligt taggad in för min nästa som förhoppningsvis blir innan året är slut om allt går som det ska! ... Och jag tycker inte att du ska sluta blogga! Jag har ju precis blivit fast här :-) Livet förändras och då är det självklart att även bloggen förändras!

Svar: Åå vad roligt! Grattis! Jag håller tummarna att allt går som det ska, men det gör det säkert:) Kul att du hittat hit :) Kram!
Erika- mamma till Arvid <3

#12 - - Spessartin:

Ja, det var inte alls lätt att känna dem tyckte jag. Dessutom så blev jag lite värksvag, men när jag väl fick lite värkstimulerande så fattade jag. Men, så ont tyckte jag inte att de gjorde, de var bara helt annat mot de andra värkarna...

Jag blev förvånad att jag var öppen så mycket när vi väl kom till sjukhuset, men mitt mål var att inte åka för tidigt utan stanna hemma in i det längsta. Sen kunde jag aldrig tro att jag fixat så mycket hemma, för jag trodde det skulle göra så mycket ondare än vad det gjorde... Jag fattade ju liksom inte... :)

#13 - - ANNA :

Gud jag får tårar i ögonen när jag läser din berättelse just för att vissa punkter påminner om min. Jag har gått igenom min förlossning nu med en läkare för att jag kände att så här ska det inte vara men tydligen hade jag en ganska normal förlossning för att vara förstföderska. Kan inte fatta att den smärtan är "normal" usch alltså...Jag kommer då aldrig göra om det :)

Svar: Haha jag känner exakt likadant! Förstår inte hur jag ska kunna glömma smärtan och skaffa ett ev syskon till Arvid. Tror en barnmorska ringer upp mig för att prata igenom förlossningen. Bra det!
Erika- mamma till Arvid <3

#14 - - Sandra:

Stort grattis till lilla Arvid! Och tack för att du delade med dig både med bild och text om förlossningen, oerhört generöst och jag blev rörd till tårar!

Svar: Tack! :)
Erika- mamma till Arvid <3

#15 - - Malin:

Vad fint att få ta del av Erika! Förstår alla blandade känslor, hade en otroligt utdragen krystfas som också slutade med klipp och sugklocka, höll på att åka på en sista minuten och lämna allt för en stund där flera ggr ;-) Men allt är som tur var sååå värt det! Och nu sitter man här igen och ska göra allt inom kort en gång till....!

KRAM på dig!!

Svar: Ja man glömmer det nog så småningom :) Å folk skaffar ju, som du, syskon, hihi. Hur känner du inför stundande förlossning nu då? KRAM!
Erika- mamma till Arvid <3

#16 - - Helen:

Åh Erika! Jag sitter och gråter här och tycker det är så skräckblandat mysigt! Jag blev lite rädd av din berättelse men vad trodde jag egentligen? Förlossningar = smärta. Jag är så glad för din skull och du är så värd din lilla familj! Ta hand om dig!

Svar: Tack fina Helen! Som sagt, ont gör det men såklart värt det. Kanske hade jag en lätt förlossning men att jag själv upplevde den så hemsk. Kram!
Erika- mamma till Arvid <3

#17 - - Karin:

Jo, jag förstår att det är en del att bearbeta nu efteråt.. det blir ett slags trauma för både kropp och psyke med all den här smärtan och när det går så fort med, som det gjorde för dig.

Det går inte att föreställa sig innan hur det kommer vara eller kännas. Det är en unik känsla som man måste uppleva för att förstå.. och sen är säkert alla förlossningar olika och upplevs olika.

Jag är nöjd med min ändå förutom komplikationer efteråt. Men jag kan förstå att du tvekar inför en till förlossning. Jag är inte upplagd för en ny graviditet och förlossning i nuläget heller. Sen får man väl se om ett par år hur det känns. Men just nu vill jag bara koncentrera mig på det vi har, vilket känns väldigt bra! :)

#18 - - Malin:

Sv: Jag känner mig just nu mest peppad, men för några veckor sedan oroade jag mig lite mer, funderade en hel del kring den... nu vill jag bara träffa henne, målet som just nu bara är fokus, och peppar mig med att om jag överlevde senaste förlossningen fixar jag denna! ;-) Och så tycker jag det är lite spännande... den kanske inte blir som förra. Kanske blir det "enklare"? Även om jag inser att det kan bli tvärtom också såklart. Är väldigt öppen för den ändå :-) Kram!

#19 - - Therese:

Så söt han är! Vad kul och få läsa hur dagen gick till:), och väldigt fint, det var så jag nästan fällde en tår:). Skönt att det går framåt med amningen också. Lycka till med allt!
Kram Therese

#20 - - J:

Nä nu bölar jag.

#21 - - Camilla ♥ 130510:

Så kul att du delade med dig :) Stort grattis än en gång :)

Upp