Det där dåliga samvetet

Gah jag blir tokig på mig och mina elaka tankar om mig själv emellanåt. Jag är verkligen min största kritiker och om jag behandlade andra som jag behandlade mig själv så skulle jag för sjutton inte ha några vänner. Min kära man och jag satt och pratade om det vid matbordet ikväll. Han kan inte förstå hur jag kan klanka ned så på mig och inte tycka om mig själv. "- Du är ju fin! Du måste öva dig på att se det!"  Men nä, jag ser tyvärr inte det. Jag har en målbild (det har väl alla) när det kommer till kropp och utseende. Den där målbilden går dock inte hand i hand med hur jag lever eller presterar. Idag t ex så åt ja kladdkaka. Fast jag hade bestämt mig för att inte äta sånt mitt i veckorna. Då kom det dåliga samvetet. Det kommer speciellt när jag har träningsuppehåll. Som nu, vid förkylningen och febern. Så himla dumt!
 
Det dåliga samvetet mot jobbet dyker också upp emellanåt. Som nu när jag är hemma sjuk för andra gången detta året. Dåligt samvete mot mina kollegor som jag vet får göra mitt jobb när jag själv inte är på plats.
 
Sist, men absolut inte minst, det dåliga samvetet mot lilleman. Att han är långa dagar på dagis. Han trivs, det vet jag, men idag hade han varit ledsen. Inte för att han slagit sig eller bråkat med nån. Nej, hans ena fröken (ja jag säger fröken och inte pedagog) berättade idag att han hade suttit för sig själv och gråtit tyst. Tårarna hade runnit sakta ned för kinderna och han hade nästan försökt att hålla emot dem. När de frågade varför han var ledsen så sa han att han saknade mamma och pappa. Fatta vad det kändes i hjärtat på mig! Det dåliga samvetet kommer även när mitt tålamod tar slut alltför snabbt. Jag vet ju att han går igenom faser med trots och allt men ändå så kan jag inte alltid vara förståndig till att förstå det. 
 
Är ni kanske några som känner igen er i nån av punkterna? Eller kanske nån som har tips på hur man övar på att minska det dåliga samvetet? 
 
Jädrans vad intimt och privat detta inlägget blev. Får se hur länge jag törs våga ha det uppe på bloggen ;)
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Jag är också duktig på att klanka ner på mig själv och tycker att jag ser tjock ut, fast jag vet att jag inte är det. När jag ser gamla bilder tycker jag att jag ser lagom ut och jag väger lika mycket nu men kan inte se det i verkligheten. Jag ger mig också oerhört dåligt samvete om jag inte sköter kosten men det är ju sååå svårt att inte äta socker, om det är något annat man inte mår så bra över. Så du är inte ensam! Jag tycker att du ser väldigt sund ut, om det är någon tröst!😊 Tack för en fin blogg! Kram

Svar: Tror att det är typiskt kvinnligt att känna såhär. Eller har jag kanske fel? Jag kan med se tillbaka på bilder och undra varför jag inte var "nöjd" då. Men det är ju samma sak om kanske 20 år, så kanske man tänker likadant. Kram på dig och tack för din kommentar!
Erika- familjeliv, träning och inredning

#2 - - Anna:

Här har du en likasinnad! Jag blir så trött på mig själv och all ångest som bor i min kropp. Vill inte vara en vuxen människa med så knäppa tankar om mig själv, jag vet ju egentligen bättre. En av de viktigaste egenskaperna jag lär mina barn är att se allas olikheter, och allas lika värde. Ändå är jag så elak mot mig själv!
Dåligt samvete över att jag äter dålig mat, småäter, äter gotte osv. Dåligt samvete för att jag åker från familjen för att träna/gå ut och gå. Dåligt samvete om jag inte går ut och går/tränar. Dåligt samvete för jag är trött och har kort tålamod efter jobbet, dåligt samvete för att vi har så lite tid tillsammans efter jobbet. Dåligt samvete om jag vabbar, dåligt samvete för ta mig tusan allt! Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte ta mig ur denna ångestspiral. Försöker hitta en balans för att samvetet ska hållas i schakt men det är verkligen ingen lätt uppgift!
Så, du är inte ensam! Bara göra sitt bästa för att vinna över han på axeln! Kram från Alma och Lowas mamma

Svar: Men TACK för din ärliga kommentar! Det där dåliga samvetet när man åker och tränar ja, det är hemskt! Samtidigt som jag VET att jag absolut inte ska ha det eller att min man ens tycker det. Men jag har fått gliringar om det inom sociala medier vid ett par tillfällen och de känns. Så himla dumt! Fasen jag vill inte känna när jag är gammal att jag var så himla elak mot mig själv. Vi får tuffa till oss båda två :) Kram!
Erika- familjeliv, träning och inredning

#3 - - Anonym:

Jag tror nog alla föräldrar kanske speciellt mammor känner igen sig i detta att inte räcka till inte duga som man är. Jag lärde mig att det spelar ingen roll hur mycket man kämpar för att allt yttre ska se bra ut kommer inte det blir bra. Det som hjälpte mig är att börja inifrån o jobba utåt. Mår du inte bra helt inne o har dessa problem med ditt yttre så kanske du aldrig blir nöjd med dig själv, tolka inte mig fel jag menar bara väl o pratar om egna erfarenheter. Just nu arbetar jag mycket med mitt inte o då kommer det yttre. Du är fin o lyssna på din man men tror du måste jobba med ditt inre.
När det gäller sonen så måste de får längta o jag läste nått sunt en gång att man måste förklara att trots att vi också längtar o att man kan längta o sakna även om man har roligt. Har hjälpt mina barn när jag förklarat det.
O du mitt ordspråk på vägen " bättre lite skit i hörnan än ett rent helvete" kram på dig o du duger precis som du är, glöm aldrig det!

#4 - - Mona:

Har oxå konstant dåligt samvete för allt. Bytte jobb för ett år sedan och började jobba heltid. Jag tänkte att mina barn mår bättre med en mamma som trivs på sitt jobb även om jag jobbar mer. Gissa vilka som dömde mig? Andra kvinnor! Ska du verkligen jobba heltid med små barn?
Tänker ofta på lappen på flygplanen. Ta masken på dig själv innan du hjälper andra. Mår jag bra på jobbet mår jag bra hemma och vilka gynnas av det? Tar jag mig tid att träna (vet att du fått fåniga kommentarer om det) mår jag bra och vilka kan jag då få att må bra?
Det är så logiskt när man ska peppa någon annan (vilket jag försöker göra med dig just nu) men så svårt när tänket ska in i vardagen.
Kram på dig!

#5 - - Anonym:

Stress tror jag det är stress blir ditt inumförsvar påverkat av. Stress att du vill duga, stress av att vara bra mamma o det dåliga samvetet vi alla nog med barn känner igen stressar. Varva ner stanna upp o säg nått positivt till dig varje dag. Andas släpp på prestation o måsten. Du är du o jag kan inte råda dig till nått men jag tror att det skulle göra dig gott att börja tänka mer här o nu. Vi vet att du är en bra mamma trots långa dagar o vi som är mammor känner o har känt det du skriver. Jag har själv dåligt samvete om sakerna du beskriver men jag tänkt om i vissa situationer. Då stressar det mig mindre o jag mår bättre.kram på dig

#6 - - Anna:

Jag har också haft ledsna barn på dagis och usch så hemskt det där! Men Arvid verkar vara en jätteglad och pigg kille i grunden och det är klart att ingen, barn som vuxen, är glad JÄMT. Det verkar också som att han går igenom en utvecklingsfas med trots och annat spännande och då kommer nog sådana här känslor också fram vissa dagar. Jag tror faktiskt att det är helt normalt att vissa dagar längta efter mamma och pappa och vara lite ledsen. Men det är tufft för en som förälder när man får veta detta vid hämtning! När du är lite piggare vilket du säkert är till helgen kommer du att orka göra nåt riktigt roligt med honom och det kommer både han och du att uppskatta extra mycket efter en trist vecka. Stor kram!

#7 - - Helena:

Åh Erika! Jag känner så väl igen mig i det du skriver! Jag har dock gått i terapi i många år efter en period av utbrändhet/depression och tack vare det har jag blivit så mycket bättre på att vara snäll mot mig själv. Förr hade jag helt orimliga krav på mig själv, och kunde precis som du skriver racka ner på mig själv i tankarna. I terapin fick jag prata av mig mycket och jag fick mycket (endast) positiv feedback av terapeuten, vilket gav mig en mycket bättre självkänsla. Så jag kan definitivt rekommendera terapi även om man inte har några större problem. Det är så himla bra!

Men man kan ju också köra lite kognitiv beteendeterapi själv, exempelvis föra dagbok över sina tankar. Då skriver man ner vad det är man grubblar över, hur dåligt tankarna får en att må (ranka på skala 1-10) och sen gör man en liten lista på varför tanken är rätt och varför den inte är rätt (exempelvis, tanke: jag är en dålig människa för att jag äter onyttigt ibland. Varför detta stämmer: det är onödigt att äta socker. Varför detta inte stämmer: jag är sjuk och behöver lite pepp i form av tröstande mat. Jag tränar bra när jag inte är sjuk så lite sött ibland är ingen fara. Jag äter nyttigt när jag tränar vilket gör att en kaka då och då är inom hälsosamhetens ramar.

En annan toppengrej är att mota bort dumma tankar genom att uppmärksamma dem. Min bror är snart färdig psykolog och har tipsat mig om det. Så fort en negativ tanke poppar upp så uppmärksammar man den: "jaha, nu tänker jag nedsättande om mig själv igen", eller "ok, nu grubblar jag igen". Och sen släpper man tanken och återgår till det man gjorde innan tanken kom. Låter som fullständigt hokus pokus, men är så effektivt!

Båda dessa "övningar" har hjälpt mig mycket. De sätter tanken på sin plats, genom att visa att den är just det, en tanke: inte en sanning. Man får kontroll över sina tankar igen och de får inte makten. Superbra!

För övrigt är du i mina ögon en toppenmamma, jobbar/tränar/hinner med tid med din son och man OCH dig själv. Så jag tycker att du ska ha en guldstjärna och ingen kritik! Kram på dig!

#8 - - Micha:

Alltså, din man är så fin (& han och J är så lika), lyssna och tro på det han säger. För du är fin! Tänk på allt din kropp går igenom och gått igenom, varje dag. Den tar dig till jobbet, den tar dig igenom träningen, igenom bärande på barnet som ibland inte är så nöjd (som alla barn). Tänk på den fina unge din kropp burit och skapat, tänk på hur stark du är nu. Jämför inte med andra, jämför med dig själv. Tänk på vilka kliv framåt du tagit de sista åren när det gäller kost och motion. Jag menar, hur längesen är det du sprang din första mil (jag har fortfarande inte sprungit en mil...) eller egentligen för första gången? Tänk vad du gjort för förändringar för att bli starkare. Och starkare har du blivit.
Du duger som du är. Å en liten kladdkaka ibland, vad är det då? Själen kanske behövde den. Glöm inte själen. Den är ännu viktigare att vara rädd om, det är bara det att det inte syns om den är hel och fin.

Å vad gäller A. Jag fattar att det skär i dig, bara tanken på att L skulle göra samma sak får mig å börja grina typ... Men vänd det, han tycker om att vara på dagis, trivs där men han tycker ännu mer om att vara med sina föräldrar. För ni är fina föräldrar. Bra föräldrar. De bästa han kan ha. Klart han saknar er. Precis som ni saknar honom när ni är på jobbet. Vissa dagar är det bra, vissa dagar lite jobbigare.

Långt blev det....vill du prata eller bara kramas så vet du vart jag finns! <3
Puss!

#9 - - Hanna:

Det dåliga samvetet är det jobbigaste som finns.. vi kvinnor är experter på att ha dåligt samvete medans männen oftast rycker på axlarna o är oberörda. Varför är det så olika?? Vill också kunna rycka på axlarna o bara verka oberörd men vi kvinnor/mammor har det i blodet, tyvärr.
Försök att släppa ditt dåliga samvete Erika för du kämpar väl med både kropp, själ o familj. Kasta det dåliga samvetet i soporna (lättare sagt än gjort).
Skickar med en styrkekram i hopp om att du snart blir frisk.
Kram H

#10 - - Johanna:

Det dåliga samvetet gentemot sitt barn känner jag så väl igen mig i. Jag har dåligt samvete i stort sett varje dag när jag lämnar henne på förskolan, jag är ju hennes mamma och det är mig hon behöver. Helst av allt hade jag velat vara hemma tills hon börjar sex års klassen, men det funkar ju inte tyvärr. Jag vet att hon trivs jätte bra på förskolan och att hon har jätte roligt, men det blir långa dagar och veckor för henne det vet jag, och hon är ju så liten ännu. Ibland när jag är på jobbet och det inte kommer in några kunder så går tankarna så klart till Alma, jag börjar fundera på vad hon gör just nu, vad jag missar och om hon tänker på mig och ibland får jag faktiskt gå undan en stund för att inte börja gråta. Jag tycker personligen att det är sjukt jobbigt att vara ifrån henne. 2 dagars arbetsvecka istället för 2 dagars helg hade varit något för småbarnsföräldrar!

Sedan har jag skuldkänslor gentemot vår hund, han var alltid med mig på mitt förra jobb men sedan jag bytte jobb kan jag inte längre ta med honom och han är hemma på dagarna. Vi har någon som kommer och tar ut honom vid lunch så han får rastas, men sen är han ensam igen tills Christer kommer hem. Han har ju alltid varit med innan så jag känner mig så elak nu. Dessutom har man ju inte lika mycket tid till honom sedan Alma kom, han är ju alltid med oss, men just de där långpromenaderna varje dag hinns liksom inte med längre. Så tråkigt.

#11 - - Therese:

Tack för ditt inlägg! Jag känner igen mig så, speciellt när det gäller det dåliga samvetet och tålamodet med min lilla. Det känns skönt att läsa att vi är flera, även om det är väldigt trist att det ska vara så. Innerst inne vet ju jag att jag gör mitt bästa, men när allt bara snurrar på så stannar jag inte upp och funderar över det jag faktiskt gör bra.

#12 - - Jessica:

Tror vi är många som känner igen sig. Min vän sa innan Oliver att samtidigt som barnet föds kommer samvetet. Att hela tiden inte räcka till och vilja vara på två ställen samtidigt. Jag har försökt jobba på det och njuta av här och nu mer än vad jag gjorde förr och säga nej.

När det gäller kropp och utseende så är det nog väldigt kvinnligt. Du ser fantastisk ut och jag räknar med att du är min PT i höst när alla gravidkolon ska av. Och alla andra som var i överflöd innan med. Men det viktiga är! Om du äter en kladdkaka, ät och njut av den. Och strunta i samvetet för sen äter du inget dagarna efter! Njut av livet! Kramar

#13 - - Therese :

Jag tycker att du är grym som är målmedveten med träningen. Du är i fin form. Och du verkar vara en fantastisk mamma. Heja dig!

Upp