Barn förstår mer än vad man tror

Arvid har de senaste veckorna velat kela mycket med min mage. Jag har inbillat mig att han nånstans i sitt undermedvetna förstått att jag varit gravid. NI vet så som t ex djur kan känna av. Barn är ju lite likadana med nån form av sjätte sinne. När jag frågat honom varför han vill mysa med den så säger han att det är för att jag ätit så mycket jordgubbskräm. Haha, what?! Ikväll vid nattningen så ville han klappa min mage men jag har sen vårt ma inte velat att han ska röra magen. Känns lite fel just nu. Vi hann aldrig berätta att jag var med barn och har ju såklart därför inte behövt berätta att jag fått missfall. Han förstår ju dock att nåt inte står rätt till men då har vi sagt att jag har ont i magen bara och att jag behöver vila mycket. I alla fall så säger han ikväll när han klappar på den "- Åå mamma din mage blir bara tjockare och tjockare". Den har varit, och är, supersvullen så jag kan ju inte direkt klandra han att han säger så. Men det hade ju varit så mycket mysigare om den blev tjockare av rätt anledning. Men, men. Kanske en annan gång...
 

På tal om magen så har jag haft så ont i den idag och jag har dessutom blött en del. Dock inte så mycket att jag ska slippa operationen men tillräckligt jobbigt ändå. Jag blir så ledsen av detta och det tär på mig.

Ett virrvarr av känslor

Alltså den där ångesten och rädslan, den är hemsk emellanåt. Även om jag tycker att det känns lite bättre för varje dag så kommer den senaste veckan över mig titt som tätt och jag blir ledsen och nere. Har knappt varit ute sen i måndags och jag är rädd för att lämna huset ifall jag skulle börja blöda. Idag åkte jag i alla fall med mamma in till stan för att handla och hämta hem bilen som har stått på jobbet sen i måndags. Det gick bra men nu är jag ruskigt trött och har ont i magen. På ett sätt vore det lika bra om en blödning satte igång så kanske jag slapp den där operationen på tisdag. Å andra sidan vill jag göra den för att vara säker på att allt kommer ut. Som sagt, en sjuk känsla att gå med nåt som inte lever i magen och som egentligen inte ska vara där. Och så den där känslan att det var så himla himla onödigt, som dyker upp titt som tätt...
 
Igår beställde vi en resa till Rhodos. Vi åker den 28 maj och jag ser så fram emot att få komma iväg en vecka och bara vara med mina killar och förhoppningsvis inte tänka på nåt annat än sol, bad och värme.

Nu är kattbebisarna här!

Strax innan midnatt igår födde Kajsa den första ungen. Mitt på golvet i sovrummet! Sen sprang hon in med den i min garderob på alla mina kjolar (tack för den!) och la sig där för att tvätta den ren. I morse efter åtta kom det tre till och nu tror jag att alla är födda. De är så gulliga och jag är så glad att jag fick vara med och uppleva detta. På nåt sätt skingrar det tankarna från eländet den senaste veckan och jag kan fokusera på annat som nåt så fantastiskt som kisseungar. Livet alltså. Oftast är det ju alldeles fantastiskt och det gäller att ta vara på alla härliga stunder. Nu blir nog dagarna fram till tisdag lite lättare.
 
 
Svårt att få till bra bilder i mörkret. Tre av dem är spräckliga som Kajsa varav en är lite ljusare och den tänker vi nog behålla. Och så är en svart. Kolla in ett par filmer på dem på min insta (erikatunroth) med vettja!