Att visa sig sårbar

Hörrni, det här med att visa sig sårbar på sociala medier, anses det vara okej? Jag är ju ganska så öppen med hur jag mår och är på nåt sätt glad för att jag vågar dela med mig och inte behöva brottas med det själv. Jag är inte i en bra fas för tillfället. Om det beror på  den extrema värmen som vi inte är så vana vid (man får ju inte klaga men nu börjar det bli rätt tungt) och att semestern är slut, det vet jag inte. Jag har haft ett rätt kämpigt år, både jobbmässigt och privat. Förutom en ny tjänst, som inneburit mycket stress (både positiv och negativ sådan) så har jag gått igenom några månaders hormonbehandling,  graviditet och till slut ännu ett missfall. Jag trodde jag hade bearbetat det men när jag tänker efter så blir jag tveksam. Alla misslyckade försök och missfall har satt sina spår. Inte minst av det faktum att jag efter varje avslutad graviditet istället kört på i 190 på jobb, träning eller annat projekt bara för att tänka på annat.

Jag trodde att semestern skulle få mig att varva ner och "komma igen" men den senaste veckan har jag känt mig mer stressad än någonsin. Istället har den efterlängtade ledigheten nästan fått mig ur balans och kroppen och knoppen har på nåt sätt förstått hur hårt jag har kört på under året. Är detta normalt eller är det en varningssignal? Kanske är det bara den "normala" ångesten man kan få efter sommarsemestern och att det faktiskt går över så fort man kommer in i rutiner igen. 

Jag har i alla fall avsagt mig alla sorts sammankomster i helgen och kommer istället spendera tid i hammocken med en bok. Och gosa med mina killar förstås. Imorgon förmiddag kommer min kära gudfar och tapetserar en vägg åt oss och det ska bli roligt för det är efterlängtat. Men förutom det så blir det hammocken, eller soffan om det utlovade regnet och åskan äntligen vill komma...

(null)


Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Det kan tyvärr vara en varningssignal när man skjuter ifrån ett problem o ersätter det med något annat. Av egen erfarenhet så sköt jag bort mitt eget dåliga mående med att träna, träna o träna när jag väl skadade mig så att jag fick vara totalt stilla kom det gamla upp till ytan o jag sjönk som en sten i avgrunden. Det går att hålla sig i schack ett tag med att sjuta undan problem men i längden tror jag bara det är fel. Jag efter några år börja inse vikten av att bearbeta problemet träning, jobb o projekt löser inga problem. Jag har läst din blogg länge och jag vet att du ofta dra igång med träningsprogram eller vv när det varit en tung period, testa något annat. Ta hjälp av en som kan lyssna o du får prata av dig, yoga mindefullness mm skit i din vikt du är fin som du är. Pressa inte träningen till max det blir bara skador då eller sjukdom mm stoppa tänk här o nu. Ta hand om dig, ta hjälp. Jag har varit långt nere i avgrunden o är på väldigt god väg uppåt igen. Lyssna på din kropp o våga säga nej p tacka nej.
Förståligt att må dåligt efter allt ni gått igenom. Kram

Svar: Tack för din fina och väldigt ärliga kommentar. Det är så sant som du säger. Jag borde stanna upp lite och ta hjälp av nån som kan. Är rädd för att jag faller riktigt jäkla hårt om jag inte bromsar i tid. Kram!
Erika- familjeliv, träning och inredning

#2 - - AyumuSWE:

Jag tog en paus under hela sommaren från bloggen då jag kände att jag fortfarande inte mådde bra (har depression, ångest och panikattaker.) Så jag kunde få varva ner och bara ta det lugnt då jag ändå inte jobbar (har gått in i väggen och varit grymt stressad.) Mår bättre så mitt tips är att du ska lyssna på din kropp innan det är försent.
Jätte fin blogg btw. ❤️

#3 - - Anonym:

Tro fasen att du mår dåligt och är ur form efter försök till bebis! Det har alla förståelse för. Man måste få sörja, vara ledsen och nere för att komma tillbaks och bygga upp sig själv igen.
Jag tror vi som läser din blogg varje dag kan läsa mellan raderna att även om du kör på så mår du trots allt dåligt ändå. FULLT FÖRSTÅLIGT!
Man behöver inte vara duktig hela tiden, alla har sina toppar och dalar, vissa tydligare än andra.
Du kanske inte mår topp av ditt arbete? Kanske dags att byta eller förändra?
Jag hoppas verkligen du tar det stilla och kanske söker dig till proffesionellt hjälp, även om det är ett stort steg så tror jag de flesta mår bra efter att steget tagits.
Håller tummar och tår för din fina familj och hoppas på bebislycka framöver när du är tillfreds med dig själv ❤️

#4 - - Therese:

Åh, jag känner igen mig så mycket i dig. vi har också kämpat för att få barn, fått ett barn nu och nu kämpar vi för att få syskon. Jag har gått i terapi för att bearbeta och för att få sörja/processa. Det är mitt tips! Sök prathjälp!❤️

Det är en styrka att visa sig sårbar och jag älskar din blogg och har läst den länge!
KRAM

#5 - - Nina :

Massor med kramar Erika! Jag vet stressen med barn och allt det som hör till. Har ju haft ett tufft år jag med och det sätter ju sina spår :( svårt att veta hur man tar sig tillbaka, men bra att du är sjukskriven iaf! Massor med kramar!

Upp