En familj på bara tre

Killarna är och duschar och jag passar på att få mina tankar på print. Jag vet inte vad campinglivet gjort med mig men jag känner så många känslor jag inte känt på länge. Eller så är det helt enkelt så att det senaste årets kamp och ganska så stora omställning i vardagslivet fått mig att tänka, och ibland agera, annorlunda.


Jag har sen flera veckor tillbaka funderat på det här med syskon och vad fantastiskt ett bra syskonband kan vara. De flesta av våra vänner har nu både två och tre barn och jag kan inte hjälpa att jag på nåt sätt blir lite avundsjuk på barnen. De har ju alltid ett syskon att leka med och luta sig mot. Det märks så tydligt de gånger Arvid leker med båda barnen i den andra familjen och syskonen liksom håller ihop och skyddar varandra om det uppstår oense eller bråk. Missförstå mig inte nu, såklart att det är så det ska vara och att syskon ska hålla ihop. Självklart! Men vem är på Arvids sida? Vem håller han om ryggen? Det är inte annat än lite av en sorg för mig som mamma att vi inte kunnat ge det käraste vi har ett syskon. 


Jag tror att de som har flera barn inte riktigt kan förstå hur jag känner och kanske inte ens förstår hur jag menar. Det är heller inget jag begär. Jag ville som sagt bara få ner mina tankar som jag har i mitt huvud. Ni som följt mig ett tag vet ju vid det här laget att jag oftast delar med mig av hur jag känner och för mig är bloggen lite av en dagbok. Det känns lättare när jag får dela mina tankar med er.


Och såklart att det finns flera fördelar med bara ett barn. Vi kan ge Arvid all vår kärlek och uppmärksamhet och behöver aldrig kompromissa. Det är både enklare och billigare med semester (det märks ju särskilt nu när vi campar, haha) och vi behöver aldrig ha någon annan än just han i åtanke. Men trots detta så tar det såklart inte bort sorgen att vi aldrig lyckades ge han det finaste man kan ge ett barn- ett syskon.


Hur tänker ni andra med bara ett barn? Är det självvalt eller har ni, precis som oss, försökt att få fler barn utan att lyckas? Berätta gärna och dela med er!

(null)

Han som ger oss så mycket kärlek, gråa hårstrån och fått oss att bli det vi längtade så länge efter- att bli föräldrar!




Allmänt, Arvid, Familj, kärlek & vänner | |
#1 - - Anonym:

Jag är också mamma till "bara" ett barn. Ödet ville inte annat för oss! Hade jättelätt för att bli gravid första gången men graviditeten va ett rent h-vete för att va ärlig. Min man tjatade och efter x antal år fick jag med på att försöka. Problemet va bara att min man då haft testikelinflamation och troligtvis inte kan få barn på naturlig väg längre. En stor sorg då och än idag gör det ont när jag ser familjer som får just sitt andra barn. På något vis känns det så orättvist! Hade också velat att mitt barn fått känna på att ha ett syskon och ha någon som finns där... Samtidigt som jag är så tacksam för våran fina flicka 💖

Svar: En stor krm till dig! Tack för din kommentar <3
Erika- familjeliv, träning och inredning

#2 - - Anonym:

Min mamma har alltid svarat "Det är inte så bara" när folk hasplar ur sig, ni har bara ett barn va? Precis som om det inte var riktigt komplett med ett barn. Jag aktar mig själv för att använda ordet bara kring ensambarn. Ofta finns det nog en kamp bakom som många inte förstår. Jag själv saknade inte syskon som liten. Tänkte inte på det då. Fick full uppmärksamhet och hade äldre roliga kusiner att terrorisera. Ju äldre jag blir ju mer saknar jag syskon. Nu får mina vänner barn, de barnen får mostrar och fastrar, ja även morbröder och farbröder såklart ;) den relationen är en relation jag kan sakna och avundas. Likadant när jag tänker på att dela minnen från barndomen, interna skämt och för att senare kunna ta hjälp av syskon när föräldrar blir gamla. Skämtsamt brukar jag säga att man iaf inte har någon att bli ovän med om arvet 😉Jag tror den närmsta familjen med kusiner m. M. Blir ännu mer viktig. Oavsett syskon eller ej, tätt mellan, många år mellan syskon. Ett, två eller många fler barn. Världens bästa gåva. Ha en fin sommar med dina killar

Svar: Arvid har många kusiner och är väldigt nära dem. Det känns bra! Men sorgen över att han är det enda barnet i familjen finns där ändå. Tänker så konstiga tankar. T ex att tänk om det hände Jon och mig nåt och Arvid blir ensam kvar. Såklart att han skulle ha flera andra släktingar kvar men ändå. Likväl om det händer oss nåt när han är äldre. Han blir ju ensam att bära ansvaret för att "ordna allt" som behövs efter att man förlorat sina föräldrar. Kanske dumt av mig att tänka så men svårt att slå bort dem tankarna när de kommer. Kram!
Erika- familjeliv, träning och inredning

#3 - - Anonym:

Jag förstår hur du känner. Jag har visserligen två, men hade tänkt tre. Tror att sorgen alltid kommer finnas för den jag inte fick. För vår del blev det ett val vi gjorde, men inte mindre tungt för det. Jag höll på att mista livet vid min första förlossning. Det tog ett tag innan vi vågade oss på ett syskon. Ångesten jag hade inför andra förlossningen är svår att beskriva. Jag hade brev färdiga i min förlossningsväska som bara min syster visste om. Ett till min sambo, ett till storasyster och ett till pojken jag var rädd att jag aldrig skulle få träffa. Att skriva dem var enda sättet att bli av med min dödsångest som kom veckan innan det planerade snittet. Sorgen över trean som inte kommer kommer jag nog inte bli av med. Tror att oavsett anledning så har alla nog en sorg över att det inte blir som man tänkt sig. Jag vet också att jag ska vara tacksam över mina två och det är jag verkligen❤️

Svar: Tack snälla för din kommentar! Fy vad läskigt att det kunde gått så illa vid förlossningen! Skönt att allt gick fint och att ni även fick ett syskon att älska <3
Erika- familjeliv, träning och inredning

#4 - - Anonym:

Vi har också "bara" en som alla säger. Jag tror hela samhället här i Sverige är ganska uppbyggt på att man "ska" ha minst två. Men som de ovan skriver så händer saker eller inte och saker blir som de blir. Jag kan ibland få jätte dåligt samvete för att mitt barn inte fått nått syskon, men sen måste man ha lite perspektiv. Jag brukar tänka att det är ju ingen mänsklig rättighet med syskon. Samt det är ju ingen garanti alls för att de skulle trivas i hop eller ha nån relation alls. Vet massa som har syskon de inte ens träffar i vuxen ålder. I Kina är det ju super vanligt med ett barn och det finns massa forskning kring vad de ger för effekter och resultaten har ju faktiskt typ bara visat att det är positivt för barnet. Sen menar jag inte att förringa det är klart att det är ledsamt när man känner att man hade velat annorlunda. Vi hade alltid tänkt oss två barn det är väl lite normen och vi båda har syskon och så. Men sen när vi hade fått ett barn så va det ganska mycket trauma där kring vilket har gjort att vi nog inte vågar på oss det igen. Är glada att vi har ett levande frukost barn. Så vi skulle nog kunna få fler då det gick enkelt men tror inte att vi skulle kunna gå igenom allt det igen. I stället försöker jag bara att vara i nuet och va glad för det barnet vi har lukta på henne krama och verkligen ta vara på tiden. På ett sätt kan man ju känna ska jag aldrig få uppleva detta igen och då känna sorg, men sen kan man ju även se att med ett barn har man verkligen tiden att se det och inte slitas mellan att inte hinna uppleva något av barnen, så jag brukar tänka att jag verkligen tar vara på tiden med henne. Sen som du skriver underlättar det ju ekonomiskt vilket även har lett till att jag har varit hemma med vårt barn från födsel och framåt i snart fem år och planerar fortsätta. Och vi har råd att resa väldigt mycket. Sen tror jag det ingår lite i föräldraskapet att man tänker att åhh jag borde de och de och de, typ då med syskon, att åh jag har inte kunnat ge hen det, för man vill ju ge dem allt, så man får försöka tänka på allt man faktiskt ger dem istället och att de faktiskt kan få många fördelar i att vara "enda" barn och att det är nått fint man ger dem i det, att få all fokus. Menar absolut inte och förringa er sorg, men då du efterfrågade föräldrar till ensambarns tankar ville jag bara dela med mig då jag själv kan känna mig lite ensam i det. Och det är jobbigt just hur alla uttrycker sig har ni bara en, som att barnet skulle va mindre värt för det, eller som att man själv inte skulle va föräldrar för det eller en familj. Men folk uttrycker sig ju och har åsikter om allt, typ hur man bor pengar ja allt, så det är väl bara att man tar åt sig för att det är känsligt för en själv. Vårt barn har aldrig sagt något om syskon alls, tror inte att det är något hon saknar alls.

#5 - - Anonym:

Vi har också "bara" en som alla säger. Jag tror hela samhället här i Sverige är ganska uppbyggt på att man "ska" ha minst två. Men som de ovan skriver så händer saker eller inte och saker blir som de blir. Jag kan ibland få jätte dåligt samvete för att mitt barn inte fått nått syskon, men sen måste man ha lite perspektiv. Jag brukar tänka att det är ju ingen mänsklig rättighet med syskon. Samt det är ju ingen garanti alls för att de skulle trivas i hop eller ha nån relation alls. Vet massa som har syskon de inte ens träffar i vuxen ålder. I Kina är det ju super vanligt med ett barn och det finns massa forskning kring vad de ger för effekter och resultaten har ju faktiskt typ bara visat att det är positivt för barnet. Sen menar jag inte att förringa det är klart att det är ledsamt när man känner att man hade velat annorlunda. Vi hade alltid tänkt oss två barn det är väl lite normen och vi båda har syskon och så. Men sen när vi hade fått ett barn så va det ganska mycket trauma där kring vilket har gjort att vi nog inte vågar på oss det igen. Är glada att vi har ett levande frukost barn. Så vi skulle nog kunna få fler då det gick enkelt men tror inte att vi skulle kunna gå igenom allt det igen. I stället försöker jag bara att vara i nuet och va glad för det barnet vi har lukta på henne krama och verkligen ta vara på tiden. På ett sätt kan man ju känna ska jag aldrig få uppleva detta igen och då känna sorg, men sen kan man ju även se att med ett barn har man verkligen tiden att se det och inte slitas mellan att inte hinna uppleva något av barnen, så jag brukar tänka att jag verkligen tar vara på tiden med henne. Sen som du skriver underlättar det ju ekonomiskt vilket även har lett till att jag har varit hemma med vårt barn från födsel och framåt i snart fem år och planerar fortsätta. Och vi har råd att resa väldigt mycket. Sen tror jag det ingår lite i föräldraskapet att man tänker att åhh jag borde de och de och de, typ då med syskon, att åh jag har inte kunnat ge hen det, för man vill ju ge dem allt, så man får försöka tänka på allt man faktiskt ger dem istället och att de faktiskt kan få många fördelar i att vara "enda" barn och att det är nått fint man ger dem i det, att få all fokus. Menar absolut inte och förringa er sorg, men då du efterfrågade föräldrar till ensambarns tankar ville jag bara dela med mig då jag själv kan känna mig lite ensam i det. Och det är jobbigt just hur alla uttrycker sig har ni bara en, som att barnet skulle va mindre värt för det, eller som att man själv inte skulle va föräldrar för det eller en familj. Men folk uttrycker sig ju och har åsikter om allt, typ hur man bor pengar ja allt, så det är väl bara att man tar åt sig för att det är känsligt för en själv. Vårt barn har aldrig sagt något om syskon alls, tror inte att det är något hon saknar alls.

#6 - - Anonym:

Förstår precis dina tankar. Kände precis som du när vi ”bara” (gillar inte uttrycket, men du förstår) hade ett barn. Nu hade vi tur tillslut och idag har vi två. Vill bara säga att du ventilerar dina känslor här är så bra. Skulle gissa både för dig och många andra som läser. Enligt mig är det inlägg som dessa som gör en blogg äkta och läsvärd. Livet och allt runt omkring liksom.

Oavsett, barn är mirakel oavsett antal. ✨

Svar: Men du, vad glad jag blev av din kommentar! Tack! <3 Jag hoppas att de som löser förstår mig och gillar min blogg just för att den är så ärlig och öppen. Jag tror jag skriver rätt så annorlunda mot andra bloggare och förskönar inte allt som inte är rosenskimrande. Tack igen för att du läser!
Erika- familjeliv, träning och inredning

#7 - - Anonym:

Jag har också bara ett barn, dock självvalt.
När det gäller framtiden så klarar dem sig som "bara" ett barn, antagligen kommer våra barn också skaffa en egen familj som finns där och stöttar dem när vi föräldrar går bort.
Jag ser det som att man inte behöver ha ett syskon som stöd genom livet, barnen kommer själva bygga relationer som kommer ge dem stöd, såsom vänner och familj.

Jag förstår dina tankar till 100 procent, och detta var mina. Kram

#8 - - Anonym:

På tal om bara ett barn, jag som kommenterade tidigare med en flicka på fyra år. Måste säga va jag va med om i går. Träffade en kollega i går (har ju inte jobbat på fyra år) så hon sa ju typ åhh så stor och fin och så, sen direkt och mer ska du inte ha mer? Syskon? Det är man ju van vid att folk frågar och jag sa bara nej vi är nog nöjda, så brukar jag svara. Då säger hennes man som jag aldrig träffat till min dotter, men åhh du då, vill inte du ha syskon va? Hon säger nej för hon brukar ju alltid säga att hon inte vill ha det, han gick på henne och fortsatte tjata åhh men vill du inte det ett syskon va osv. Asså det har jag aldrig varit med om!! Däremot att jag har fått frågan många många ggr ska du inte ha mer och syskon och det måste de ju ha osv, men jag brukar bara svara så, men tyckte det va så sjukt obehagligt när han gick på henne, usch det verkligen vände sig i magen på mig, aldrig varit med om tidigare. Tänkte liksom usch tänk om vi inte kan få och då liksom lägga över det på henne usch!

Upp