Känns så längesen

Ikväll har vi haft Jons kompis Matti på besök. Det var han som tog kort på oss i början av juni. Jag var höggravid och nu när jag tittar på bilderna så känns det så längesen. Tänk att det var vår lille Arvid som låg där i magen ♥  Matti hade med sig korten på ett usb-minne idag, redigerade och klara. Så nu ska vi välja ut de vi gillar och skicka in för framkallning. Några av bilderna känns lite för privata att visa här i bloggen men en oskyldig kan jag visa er :) Fler kommer allteftersom.
 
 
 

Förlossningsberättelse

Jag fick ju min förlossningsjournal på posten redan två dagar efter att vi kommit hem från BB så jag tänkte att jag kan dela med mig av de bästa, men mest smärtsamma timmarna, i mitt liv. Jag tror att min förlossning hade varit rena rama drömförlossningen för många eftersom den gick så pass snabbt men själv känner jag fortfarande skräck när jag tänker tillbaka på den. Den var väldigt intensiv och jag kände att jag inte riktigt hann med i svängarna. Jag hoppas att jag kommer kunna bearbeta den så att jag kanske vågar genomgå iaf en till i fortsättningen så att Arvid kan få ett syskon. Just nu känns det iaf väldigt långt bort.
 
Onsdag 3 juli (BF)
Vid 14.30-tiden kände jag nåt som jag inte riktigt känt innan. En värk! Slemproppen hade ju gått i flera dagar så jag var väl egentligen ganska beredd på det. Och sjukt peppad! Ringde Jon och kollade om han kunde komma hem lite tidigare från jobbet. Vid tre kom han hem och vi låg och pratade lite om att nu kanske det är dags. Vid 17-tiden började det bli mer påtagligt men jag ringde ändå förlossningen för jag var så osäker på om det verkligen var värkar jag hade. Trodde de skulle kännas som kraftig mensvärk men det här var någon annan form av smärta. Barnmorskan på förlossningen sa att det lät absolut som värkar. De var oregelbundna och olika starka. Jag tog ett varmt bad och tyckte att de lindrade något och lite senare på kvällen gick vi även ut på en promenad för att jag skulle röra på mig. Fick en del ordentliga värkar där mellan smultronplockningen (haha) men kände mig ändå väldigt gott till mods.
 
När vi kom in igen så åt vi lite för att jag skulle få energi ifall det var så att en förlossning var på g. Vi gick och la oss och satte på en film så jag skulle tänka på annat men det var sjukt svårt att fokusera på nåt annat än värkarna. Vid elva-tiden så fick jag en sån nedrans värk så jag bara skrek til Jon att ringa förlossningen och kolla om vi kunde komma in. Barnmorskan sa att vi var välkomna men eftersom värkarna var ganska oregelbundna så fick vi vara beredda på att få åka hem igen. Vägen in till Växjö var hemsk! Fick flera värkar på raken och trodde jag skulle skita på mig.
 
Kom in vid 23.30-tiden och då kopplade de på mig en ctg-apparat för att kolla värkarna och de var fortfarande oregelbundna och faktiskt då inte heller så starka. När barnmorskan kände på mig så var jag dock öppen 4 cm så vi fick stanna kvar. Jag hade gjort ett bra arbete hemma tyckte hon. Jag och Jon high-fivade för att vi slapp åka hem :) Blev inskriven på förlossningen 00.30 och tog ganska direkt ett varmt bad. Så skönt!! Tog flera värkar i badet men däremellan låg jag och sjöng och var så sjukt peppad och taggad på att föda. Jon bara skrattade åt mig.
 
 
 
 Barnmorskan kom in emellanåt för att lyssna på lillemans hjärtslag med en doppler och hon tyckte de var lite för höga så hon ville att jag skulle komma upp till sängen så de kunde koppla mig till en ctg-apparat istället. Blev kopplad till den och under tiden låg jag och pratade och skrattade med barnmorskan. Fortfarande jäkligt peppad och tyckte det var en fantastisk upplevelse. Hon frågade om jag ville testa lustgasen så det gjorde jag. Kände att jag andades rätt i den på en gång och jag fick mig ett litet rus. Efter en stund så ville barnmorskan sätta en skalpelektrod på lillemans huvud istället för att få bättre mätvärden och då skulle även vattnet gå. Jag tog lustgas under tiden för att slappna av och när vattnet gick så blev det alldeles varmt. Jag var helt borta och sa till barnmorskan och undersköterskan att vattnet gått och att de nog måste torka. Haha. Nu var klockan 02.20. Lilleman hade bajsat i magen så fostervattnet var mekoniumfärgat. Barnmorskan kallade därför på läkaren så att de kunde ta blodprov på bebisen, från hans huvud. Här var jag skräckslagen för jag var så rädd för att han mådde dåligt. Proverna var dock bra.
 
 
Därefter gick allt väldigt snabbt och det är nu jag tycker skräckscenariot börjar. Värkarna blev alltmer påtagliga och gjorde djävulskt ont. Jag ville inte ha lustgasen för jag tyckte att jag försvann bort och inte var närvarande så jag tog en del värkar utan lustgas. Tills det inte gick mer. Då skrek jag efter epidural men svaret från barnmorskan blev "- Det är försent Erika, du är öppen 8 cm". What! Jag tog en del värkar stående på knäna men det var hemskt. Sen ville jag ta några värkar när jag stod med gåstolen. Barnmorskan tyckte nog inte det var en superbra idé men jag fick min vilja igenom. Jag kom ihåg att jag tänkte att då kan jag ta mig därifrån bara jag kommer upp till stånde. Haha, yeah right! Värkarna gjorde mig totalt orörlig och jag skrek i lustgasmasken.
 
Vid 04.00 får jag mina första krystvärkar och fy vad obehagligt. Jag trodde jag skulle skita på mig och fattade knappt att det var lilleman som ville ut. Jag tog i för kung och fosterland men kände knappt att lilleman kom nån vart. Barnmorskan, undersköterskan och läkaren hejade på mig och hjälpte till så gott de kunde med att tänja (AJ!) men han stod stilla (kändes det som). Här hade jag riktig jäkla panik och trodde helt allvarligt att jag skulle dö. Jag grät och bad läkaren att "snälla snitta mig jag orkar inte mer!" Fick dock till svar att det gör jag visst det och skulle fortsätta krysta. Efter en krystvärk så hör jag de nämna både klipp och sugklocka och jag blir livrädd. Jag viskade till Jon att han var tvungen att få de att förstå att jag skulle inte överleva en minut till och att han måste få de till att snitta mig. Jon var i detta toppen och peppade, tröstade och sa hur duktig jag var.
 
I nästa värk lägger de bedövning och klipper (känner inte ett dugg) och sätter en sugklocka pga hotande syrebrist hos lilleman. Jag krystar och krystar och i sista krystvärken (klockan 05.03) kommer Arvid ut i ett enda svep. Han skriker till men det uppfattar inte jag och läggs på min mage. Min första tanke var att han var riktigt hal och grå och jag kan inte riktigt ta emot honom av chocken som kom. Det enda jag tänkte var att smärtan var borta. Han har navelsträngen två varv runt halsen och barnmorskan lossar den snabbt och ber sen Jon klippa navelsträngen. Kommer ihåg att Jon darrade på handen och tänker att det ser segt ut. Barnmorskan tar Arvid på en gång och ber Jon hänga med till läkarrummet. Där får de massera bebisen och suga rent från fostervatten. De sätter även ett motstånd som han ska andas mot. 
 
Kvar ligger jag i förlossningsrummet och har ingen aning om hur Arvid mår. Jag gråter om vartannat och vill bara ha lilleman och Jon hos mig. Efter en stund kommer en sköterska som blivit skickad av läkaren för att berätta att allt är fint med Arvid men att han behöver lite tillsyn. Under tiden tar de ut min moderkaka och syr det som de klippt. SEN äntligen kommer Jon med det finaste lilla knyttet som någonsin skådats. En liten Arvid (för visst är det en Arvid!) ligger helt perfekt nedbäddad i filt i Jons famn och tittar storögt på sin pappa. Jon gråter och jag gråter. Vi har blivit föräldrar ♥ Läkaren kommer och berättar vad de har gjort och varför och så grattar hon till vår lilla Arvid, som hon tycker är ett fint namn och att hennes son också heter det :)
 
 
 
 Vi får bekanta oss en stund med Arvid innan han mäts och vägs. 2992 g tung och 51 cm lång. En helt perfekt fin pojke! Vi ringer föräldrar och syskon och allt känns sjukt overkligt. Är detta vårt underverk? Vår bebis som vi längtat så oerhört efter ♥
 
 
Frukostbrickan kommer in (jag är så in i dödens hungrig!) men tyvärr får vi inte tid till att äta upp då de behöver rummet. Tycker kanske att de kunde erbjudit oss att ta med den till BB men det missades nog. Jag hade gärna velat sätta upp en blå knappnål på tavlan med men det tillfrågades aldrig heller. På BB så fick jag ett dubbelrum tillsammans med en annan tjej som skulle "checka ut" på förmiddagen, och Jon blev mer eller mindre hemtvingad att åka hem och sova. Det var jättejobbigt. Men han åkte hem några timmar och kvar låg jag mer eller mindre skräckslagen med en liten försvarslös pojk som jag kollade varannan minut så att han andades. Jag hade hemska eftervärkar och så sjukt ont mellan benen så jag kunde inte ta mig upp ur sängen själv. Vid två-tiden kom Jon tillbaka och vi grät av lycka att vara alla tre ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lätt-bb

Igår eftermiddag fick vi komma till lätt-bb. Här har vi eget rum med egen toalett och dusch. Personalen är fantastisk och inatt fick vi grym hjälp med amningen. Det går bättre för varje gång men lilleman har inte riktigt fått kläm på det ännu så vi varvar med koppmatning. Mat har jag gott om men han förstår inte riktigt hur han ska få ut det.

Jon är i Gransholm och hämtar vagnen och lite annat. Vi känner båda att det skulle göra gott för oss alla tre att komma ut lite även om det inte blir någon direkt promenad pga min smärta. Får starka värktabletter som hjälper men av de får jag istället magkatarr-attacker. Men jag kämpar på och hoppas att det snart ger med sig.

Vi njuter till fullo av vår lilla prins och förstår inte vad vi gjorde innan han kom. Igår konstaterade vi att vi tre tillsammans är ett jäkla bra team ;)