Det var ju inte såhär det skulle bli...

Usch det är verkligen ingen höjdare för mig att ligga sjuk såhär nära inpå missfallet. Förutom att jag sover oroligt med feber och drömmer många drömmar om graviditeten och allt som hänt, så finns det även mycket tid till att analysera och älta allt även den vakna tiden. Det finns inte så mycket ork till att göra något för att distrahera tankarna. Det har på något sätt varit en frizon på jobbet (även om det inte varit många timmar per dag pga permittering) och det har varit skönt att hänga med mina kollegor och tänka på annat. Även husvagnsrenovering, inredning och annat har tagit upp tankeverksamheten och jag har faktiskt känt mig glad och ändå accepterat att det blev som det blev. Igår och idag är det värre. Kanske att allt kommit ikapp mig nu och att jag först nu inser vad som hänt? När jag liksom blir tvingad till att stanna upp.
 
Jag hamnar lätt på gravid- och bebisvloggar och liknande på nätet och jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad. Jag är så arg! Arg för att det hände IGEN och för att vår ivf inte gick som den skulle. Vad fan, vi har ju till och med betalat för att det ska funka. Såklart har man inga garantier men naiv som jag är så trodde jag verkligen att det skulle gå vägen denna gången. I alla fall den sista gången med det fin-fina embryot som klarade sex dagars odling, nedfrysning och upptining. Sen hamnade den i min livmoder och det var där den inte trivdes! Fan! VAD är det som gör att det går galet varenda gång?! 
 
Jag vet att ingen har något svar, vi har gjort alla tester och utredningar som finns men jag skulle så gärna vilja ha något att trycka på. Helst av allt ha någon att skylla på, men det är ju svårt. För det är ju ingens fel. 
 
Det känns skönt att få ut känslorna i ord och är ni trötta på att läsa om det så hoppa över detta inlägget. Är på något sätt tacksam över att jag har så lätt att dela med mig av både med- och motgångar i livet och inte sluter mig. Kanske att detta inlägget tas bort sen men för stunden kändes det skönt att sätta det på pränt.
 
 
 
Den här bilden tog vi precis innan äggplocket. Jag var lite lullig och fnittrig efter lugnande och jag kommer ihåg att jag var så förväntansfull inför resan vi skulle göra. Vi skulle ju få barn!
 
Allmänt, Längtan efter syskon | | 3 kommentarer |
Upp