Vi har burit på en liten hemlighet
Min helg har varit ganska så nattsvart efter att i fredags fått ett besked som totalt omkullkastade mig (oss). Vi har sen januari gjort ett par ivf-behandlingar och efter att äntligen ha lyckats bli gravida med ett fin-fint embryo som jag faktiskt trodde det skulle gå vägen med pga enorma gravidsymtom och positiva test så fick vi i fredags reda på att det inte fanns något hjärta som tickade i det lilla livet. Inte igen! Där och då trodde jag faktiskt att jag skulle dö av sorg. Ni som har hängt med ett tag vet alla våra rundor med hormonbehandlingar, missfall och tårar. Det är exakt tre år sedan vi var med om samma sak och bara tanken på att gå igenom utdrivningen själv på hemmaplan gjorde mig svimfärdig. Läkarna (det måste alltid vara två som konstaterar ett uteblivet missfall) var dock superförstående och bokade en skrapning direkt. I fredags eftermiddag, bara några timmar efter det trista ultraljudet, opererades jag. Och även om allt självklart känns superhemskt och ledsamt så är jag tacksam att det gick så smidigt. Vår sjukvårdspersonal är verkligen super och jag är så tacksam för de jag träffade på i fredags.
Trots allt så är det rätt så konstigt hur huvudet och sinnet fungerar. Jag lyckas ganska ofta ställa om mig rätt så fort och ändå tänka realistiskt. Jag bryter ihop men kommer alltid igen! Jag bestämde mig redan i fredags att jag tar helgen till att sörja (och oj vad jag har varit ledsen) och sen försöker jag se framåt nu i början av veckan. Och vet ni, det går ganska bra. Jag har accepterat vad som hänt och även om jag ibland stannar upp och inser att jag inte längre är gravid, så känner jag ändå glädje. Tacksamhet över mina fina killar, jobb och vänner. Att vi alla får vara friska i den annars rätt så märkliga världen för tillfället.
Det kommer inte bli några mer ivf-försök för oss. Frysen är tom och helt ärligt så orkar jag inte mer. I det stora hela så tycker jag ändå att behandlingen med nässpray, sprutor, äggplock och insättning har gått bra och var inte alls så hemsk som jag först var rädd för. Och på något sätt känns det bra att avsluta just här och nu när jag ändå har bra erfarenheter av det (trots uteblivet resultat). Det kanske kan tyckas märkligt i andras öron men det är så jag känner. Det var kanske inte meningen med ett barn till för oss. Och nu kan vi ändå känna att vi har gjort ALLT! Vill ödet annorlunda så visar det sig men i så fall får det ske utan medicinsk hjälp. Jag blir 40 nästa år (hur gick det till?!) och rent krasst så har jag åldern emot mig. Jag vill inte gå och längta efter något som jag inte har eller ens kommer få utan njuta av det som jag faktiskt har, mitt framför näsan på mig. Jag (vi) har gett det så många år och nu är det nog dags att vi ser oss som besegrade i alla fall när det kommer till syskon. Vi fortsätter vara den underbara lilla familj på tre och det är bannemig inte fy skam, inte med världens finaste pojk längst fram i ledet ♥
Bilden har egentligen inte alls att göra med texten men det här är vad jag har sysselsatt mig med idag. Som vanligt när jag mår dåligt så sätter jag igång med ett inredningsprojekt. Det här är lilla rummet innanför vårt sovrum. Detta rummet är så svårt att göra något bra med och det har varit allt från kontor, walk in closet och bebisrum. Det sistnämnda var det såklart tanken att det skulle bli igen men nu blir det ju inte så. I skåpet, som är ett Ivar från IKEA, förvarar jag allt mitt pysselmaterial. Jag älskar det rena träet och tycker rummet blev luftigt och fint. Trästolen ska så småningom bytas ut mot mormors gamla fåtölj som jag lämnade in på omklädning hos en tapetserare idag. Och så ska det upp lite mer tavlor på väggarna och en stor golvväxt. Det blir nog fint när det är klart.
Så tråkigt att höra. Kan inte föreställa mig den sorgen du går igenom men förstår att det måste vara oerhört tungt. Ta hand om dig ❤️